Stegräknare

Förra vårvintern började jag använda stegräknare, och så körde jag rätt hårt med den genom hela sommaren. Sen blev det sämre tider och jag glömde nästan bort min lilla kompis - men nu när våren är här och det är väldigt mycket trevligare att vara ute och promenera, har jag plockat fram stegräknaren igen.

Igår kom jag på att jag skulle kolla hur långt jag gick i kilometer räknat, men då stötte jag på ett litet problem. Jag tog på mig stegräknaren just innan jag skulle ut och vandra en liten tur, och då jag kom hem visade den att jag hade gått ganska exakt 2,5 kilometer. Sen mätte jag samma sträcka med hjälp av den här sidan - och enligt den har jag gått 2,67 kilometer. Det är ju inte så enormt stor skillnad att världen går under men jag skulle ändå vilja att stegräknaren rättar sig efter iForms sida (som jag alltså tror mäter mer rätt). Men, då infinner sig ett matteproblem som jag bara inte orkar lösa... Hur mycket måste jag justera mina steg..? Just nu är steglängden inställd på 64 cm.

Något mattesnille?

Limpa för glömska och lata!

Ja, jag tror inte att det här brödet har något vettigare namn faktiskt. Men brödet är precis vad namnet antyder: ett bröd för människor som är för glömska för att hålla rätt på jästider och såna detaljer, och samtidigt ett bröd för människor som är för lata för att hålla på och jäsa och knåda och baka ut och jäsa och vänta och pensla och grädda och... Ja, ni vet. Det här brödet rör man ihop, gräddar och äter. ;-)

I dagens limpor blandade jag i följande:

6 dl vetemjöl
2 dl rågmjöl
3 dl gramhamsmjöl
1 dl vetekli
2 dl havregryn
1 2/3 dl vetekross
1 2/3 dl rågkross
2 tsk salt
5 tsk bikarbonat
1 1/2 dl sirap
1 liter fil

Rör först ihop de torra ingredienserna. Häll sedan i fil och sirap och rör om så att allt blandas. Ta en rejäl bunke och en rejäl slev, för det blir en ganska stor deg. Häll upp i två smorda formar, lämpligtvis avlånga och med ca 1 1/2 liters volym. Grädda långt ner i ugnen, 175 grader, i sisådär en och en halv timme.

Ursprungsreceptet hittade jag i en Vi Föräldrar någon gång då mina barn var små, men ofta micklar jag lite med ingredienserna.

Imorgon ska vi äta soppa, och då passar det här brödet himla bra till. Det är mättande och gott. Den enda nackdelen är väl egentligen att husets mjölkproteinallergiker får avstå eftersom brödet innehåller fil. Det finns förvisso sojayoghurt som jag tror skulle funka lika bra - men då får huset sojaallergiker avstå. Och mjölkproteinallergikern har ändå ett annat favoritbröd just nu, så hon överlever. ;-)

Sopsortera mera!

Jag läste en liten notis på Aftonbladets sida, där det står att vi i Sverige är världsbäst på att sopsortera. Det är ju kalasbra, att vi är världsbäst på att sopsortera! Det som inte nämns i artikeln, det är hur bra vi är på att konsumera... Jag misstänker att vi ligger skrämmande högt där.

Tillbaka till sopsorteringen: Jag och maken märkte av en markant minskning av våra brännbara sopor då vi i den här kommunen fick börja sopsortera mjukplast. Att det var så mycket mjukplast i våra sopor, det hade vi inte trott! Plötsligt hade vi bara fyllt halva tunnan, jämfört med en ordentligt fylld tunna tidigare.

Sedan tidigare har vi sorterat hårdplast, glas, metall, pappersförpackningar, tidningspapper och komposterbart. Det är ingen ansträngning direkt, att göra det - men det krävs ju att man kommer ihåg att ta med allt sorterat skräp då man kör till butiken för att handla (återvinningsstationen står vid den lokala matvarubutiken). En extra sväng bara för att lämna skräp, det gör vi inte.

Att göra någonting av ingenting...

Det är precis vad Clara skriver om i sitt inlägg här. Underbaraclara, hon tänker mycket på miljön och hur man kan dra sitt strå till stacken - och när hon nu skriver om det där med att kunna göra någonting av ingenting, då känner jag igen mig. Jag tycker så mycket om det; att hitta skrot och få göra något roligt av det.

Tyvärr har jag blivit sämre och sämre på det med åren, men det är såna där små inspirerande inlägg som Clara just gjorde som kan kicka igång mig att faktiskt göra något igen. Tack för det, Underbaraclara! ;-)

Hemkunskap

Häromdagen spreds nyheten att eleverna på en skola i Svenstavik får ägna sig åt teoretisk matlagning eftersom kommunen har så ont om pengar. Förhoppningsvis är det här den enda skolan i Sverige som provar på en så galen lösning på problemet, eftersom det är alldeles uppenbart att man inte kan lära sig att laga mat utan att få prova på själv. Men vad vet jag, det kanske finns någon skola som har utsatt sina elever för detta under en längre tid? Finns det?

Jag läste också, på min gode väns blogg, att själva ämnet hemkunskap är i farozonen. Det låter inte särskilt väl genomtänkt. Många tror att hemkunskap enbart handlar om att laga mat, men så är det ju inte. I ämnet finns bland annat målsättningen att eleverna ska lära sig om privatekonomi, och tro mig - det är något som många ungdomar har luddiga begrepp om. Många har inte en aning om vilka rättigheter och skyldigheter de har då det handlar om en så enkel sak som att returnera en vara som visat sig vara skadad. De ord som används i dessa sammanhang är dem främmande; ord som ränta, budget, amortering, kredit, reklamera...

Det känns verkligen angeläget att ämnet hemkunskap får leva vidare i skolan. Det är inte ett förlegat ämne utan förankring i den verkliga världen, utan det är ett högaktuellt ämne.

Vad tycker ni?

Dagens middag!

Idag har vi ätit Oreganokyckling, efter ett recept som jag hittade på hkbloggen. De allra flesta recept som mina tonåringar har fått med sig hem från skolans hemkunskap har visat sig bli favoritrecept, så även om nu det här receptet inte var hemsläpat av mina töser var det ändå helt klart värt att prova laga.

För en gångs skull följde jag receptet och hittade inte på särskilt mycket eget. En liten sak jag gjorde var att byta ut matlagningsgrädden mot iMat.

En annan sak jag gjorde var att använda något som hette "kycklinglårfiléer" istället för alldeles vanlig kycklingfilé. Jag vet inte om det var ett särskilt smart drag, faktiskt. Det enda skälet till att jag gjorde det, var att min ICA-butik alldeles nu i dagarna hade ett erbjudande. En påse med 700 gram kycklinglårfilé för 29:90, och eftersom det var benfritt kycklingkött till vettigt pris bestämde jag mig för att prova en påse. Men vad är egentligen kycklinglårfilé för något??? Jag kikade på Kronfågels hemsida och hittade en alldeles egen sida för just kycklinglårfilé. Precis som det står på förpackningen handlar det om mörade och styckfrysta urbenade lår. Men hallå? Vad har vi för förklaring till det där med filé, då? Tror verkligen Kronfågel att filé är ett annat ord för benfritt, eller vad är det frågan om?

Det var ingen i familjen som var riktigt nöjd över kvaliteten på köttet, visade det sig till sist. Redan då jag strimlade delarna, tyckte jag att det var väldigt mycket fett, både insprängt och fritt liggande runt bitarna. Jag är inte så förtjust i de fetare delarna av kycklingen, utan håller mig till filén - men de andra familjemedlemmarna brukar slåss om just lårbitarna. Men i den här grytan gick inte bitarna hem riktigt, det var tydligt - fast grytan som sådan tyckte alla om. Smaken var lite annorlunda, men god!

Intressant är att alla de olika styckdelarna innehåller 87% kött. Sen är det vatten, salt, antioxidationsmedel och konserveringsmedel. Ska man verkligen behöva tillsätta konserveringsmedel i en produkt som säljs djupfryst? Djupfrysning är ju en konserverande metod i sig.

Freganer

För sisådär ett par år sedan såg jag ett teveprogram som handlade om människor (om jag minns rätt bodde de i Storbritannien någonstans) som har valt att leva utanför konsumtionssamhället så långt det bara är möjligt. Bland annat hade de som målsättning att, då de behövde något, tillvarata det som andra inte vill ha - inklusive mat. Innan jag såg programmet hade jag en tanke om att de människor som rotade igenom butikers och restaurangers soptunnor efter mat, var sådana som inte hade annat val - men enligt vad de medverkande i programmet sade, var det deras eget val att ta tillvara den mat som andra kastade bort.

I veckan läste jag en artikel kring samma ämne i Ica-Kuriren. Jag har provat att söka efter artikeln på nätet, men hittar den inte. Antingen finns den inte utlagd ännu, eller så är jag dålig på att söka. ;-) Hur som helst; även den här artikeln berättade om människor i Sverige som har gjort valet att undvika att köpa livsmedel så länge de finns att tillgå i soptunnorna - och som också undviker att köpa saker överhuvudtaget. Naturligtvis äter dessa människor inte urskiljningslöst allt som finns i soporna lika lite som de hur som helst plockar på sig sopor, utan de väljer det som de för dagen behöver och det som ser säkert ut.

Många gånger kan butiker ha kastat hela förpackningar för att de har blivit fula utanpå, och då är det ju inget fel på innehållet alls. Enligt artikeln kastades det oerhörda mängder (en siffra nämndes, men jag minns inte vilken) ätbar mat i Sverige varje år. Mestadels handlar det om konsumenters krav på fräscha varor (exempelvis inte nära bäst-före-datum, inte skadade eller smutsiga förpackningar...) och en tanke om att man inte vill sälja sekunda varor ens till nedsatt pris, för att det kan skada butikens anseende.

Jag hittade hemskt lite om freganer på nätet; kanske det finns bättre sökord? En gammal artikel från Finland (på svenska) hittade jag här (och roskis är soptunna), och så några blogginlägg i frågan. Någon annan som kan hitta något annat?

Jag har inga som helst planer på att leva som fregan, men jag tycker att ställningstaganden som dessa kan vara väckarklockor för oss vanliga, smålata, dödliga. Om någon annan kan göra något så extremt, då borde jag kunna göra något litet. Hur tänker ni andra?

Gårdagens middag!

Ja, man måste ju variera rubrikerna lite... ;-)

Igår åt vi en enkel pytt med grönsaksröra och bulgur. I en stekpanna fräste jag ihop pytten, gjord på fintärnad kassler, (knaper)stekt bacon och en slantad chorizo. I stora stekgrytan stekte jag finhackade grönsaker - för dagen blev det paprika, morötter, purjolök, sockerärtor, haricot verts och babyspenat - som jag sedan såsade till med hjälp av ett paket iMat (havregrädde), salt, peppar och lite curry. Rejält mycket grönsaker går det åt i det här hushållet, så det är därför grönsakerna fick den större gjutjärnsgrytan.
Bulgur kokas enligt anvisningarna på förpackningen, helt enkelt.

Hur ser det då ut, ur ett miljöperspektiv?
Det som inte är så miljösmart med den här maten är sockerärtorna som transporterats över halva världen för att landa på mitt köksbord - men eftersom morötterna utgjorde den absoluta basen i grönsaksröran kan man kanske förlåtas den frestelsen. Babyspenaten är väl kanske inte heller det allra smartaste (Spanien), men det kändes bra att få vräka i lite järntillskott i maten. Jag väljer lokalproducerad kassler framför dansk - dyrare men det känns vettigare. Svensk bacon, framför dansk billigare.

Näringsvärde?
Bulgur är ett bättre alternativ än ris om man ser till både näringsinnehåll och miljöaspekter. Bacon är inte det bästa man äter, men om man - någon gång - använder bacon för att sätta lite extra smak på maten kan det inte vara helgalet. Kassler är bättre val än bacon, och basen i pytten var just kassler.

Använd det du har!

Om man, som jag, gillar att pyssla i olika tekniker så är det alldeles för lätt hänt att man nästan slentrianmässigt köper på sig än det ena och än det andra. Drabbas man dessutom då och då av SSS (Second Sock Syndrome) och allmän latmask händer det att sådant som man med stor energi har gett sig in på dessvärre aldrig blev avslutat... Någon som känner igen sig?

För alla sådana personer har Beas barnslikheter ett projekt! Använd det du har, heter det - och det går helt enkelt ut på att göra just det. Man ska inte införskaffa nytt material för att göra nya, fantastiska pryttlar, utan man ska ta sig i kragen och avsluta UFOn (UnFinished Objects) som har blivit liggande! Strålande idé!

Jag avstår dock från att officiellt anmäla mig till den här utmaningen - men nu när jag ska packa ihop pyssel för ett antal dagar i stugan, då plockar jag ned lite UFOn med förhoppningen att jag ska slutföra mina strålande idéer! ;-)

Mandelbiscotti

Idag har jag bakat mandelbiscotti, efter ett recept som jag hittade här. Det var ett enkelt recept, funkade bra att följa och jag tror att man får jobba på bra om man ska misslyckas. Men min vana trogen kan jag naturligtvis inte bara följa ett recept rakt upp och ner, utan jag micklade lite med det. Så här är ursprungsreceptet:

Ingredienser
100 g smör eller margarin - jag tog mjölkfritt
1 dl råsocker - det hade jag inte hemma, så jag tog farinsocker
½ dl socker
2 ägg
5½ dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
½ msk vaniljsocker
100 g sötmandel (ca 1.5 dl)

Gör så här
Sätt ugnen på 200°C.
Blanda matfett och sockersorterna. Rör ner äggen ett i taget.
Blanda vetemjöl, bakpulver och vaniljsocker. Tillsätt detta till äggblandningen och rör till en jämn smet.
Rosta mandlarna i torr stekpanna eller i ugnen. Tillsätt dem till smeten. Här hittade jag på själv igen, och grovhackade mandeln innan jag hällde den i smeten.
Knåda degen smidig och ta upp den på lätt mjölad arbetsbänk. Rulla ut degen till 4 tjocka längder och lägg på bakpappersklädda plåtar. Platta till längderna med handen.

Grädda i 12-15 minuter i 200°C. Sänk därefter värmen till 175°C och grädda i ytterligare ca 15 minuter. Längderna ska vara genombakade och torra i mitten när de tas ut.
Skär längderna i snedställda bitar. Låt dessa ligga kvar på plåten. Sänk värmen till 100°C och sätt in plåten igen.Låt skorporna torka i ca 10 minuter och sedan kallna på galler.

Mina biscotti blev lite väl mörka i botten, och jag tror att jag hade kunnat grädda dem bara drygt 10 minuter i 200°C. Håll ett öga på dina skorpor och ta ut dem tidigare om du märker att de blir för mörka.

Jag tror att biscotti ska bli mitt nya paradnummer då det kommer till bakning. Så himla enkelt och så måste det inte vara dagsfärskt! Passar mig perfekt! ;-)